Home, sweet home

Då var man i Sverige igen och det känns redan som vardag.
Nedan kommer ett inlägg som jag skrev under min tid i flygplanet, lite om min flygresa som blev så mycket mer än bara en flygresa!!

Om man vågar ta chansen och samla energi till aktivitet så tror jag faktiskt man lär sig mer…

Okej..det hela börjar med att Dan kör mig mot Orlandos flygplats och inte märker jag något förrän efter 20 min bilfärd (till Daytona’s flygplats tar det två minuter). Inte så uppskattat, men vadå shit does happen. Två minuter blev 40 min men jag var ändå väldigt tidig till check in, så va sjutton. Så var det då avskeds dags sen gick jag upp till min gate. Tråkigaste flygplatsen ever..solen strålar utomhus och jag inser att min flight är om två timmar..nej det här går inte..Jag går ut igen. Ska jag sola? Eh va sjutton jag kan ju gå till mallen, hur långt kan det va, ja inte så farligt..ah vänta en taxi..hur mycket kostar det?? 6 dollar..haha..nje då kan jag gå .. la på mitt ledsna och besvikna ansikte vlket resulterade i att taxi chauffören körde mig gratisJ Nice. Hann shoppa lite, sorry Mia kommer inte alls ihåg vad du mailade mig om vilka kläder du ville ha men jag tog nåt som jag gillar och jag tycker passar dig men vill du inte ha det så tar jag det:P

Ingen taxi på tillbaka-vägen utan en promenix blev det allt…resulterade i en förbaskad skoskav.

På planet till Atlanta hamnade jag jämte en pratglad kvinna. Hon påminde mig om att följa mitt hjärta och glöm inte att ”Shit does happen”.

Lyckan kommer lyckan går…

Jag har ju då dragit på mig en dunder förkylning, tror jag har öroninflammation eller nåt..o så har jag en sådan där idiotisk hosta, näsan rinner och jag vill faktiskt bara gå o sova (hade inte mer än fyra timmars sömn …) somnade direkt när jag satte mig på planet till Atlanta och vaknade upp lagom till landning. Inser att jag har fem timmar i Atlanta…okej hur kul kan man ha på en flygplats?? I FEM timmar..ahh..o skoskav har jag som in i.. Med allt mutter o stön så bestämde jag mig för att här ska det göras något.. Även om man är trött och hängig så kan man inte muttra ner sig, det är emot min levnadsstil… let’s go for an adventure!! Yey!! Går ut till busshållsplatsen..hmm..inga lokalbussar här, frågar i infodisken..hon sa inte ett ord till mig utan gav mig en karta ”50 things to do in atlanta” ah..tack detta hjälper ju mig..kom igen, inte ens flygplatsen var utsatt på kartan (inte vad jag kunde se ialf). Jaja..jag letar vidare, tänk va skönt om nån bara kunde komma fram till mig o hjälpa mig lite..Ibland händer det! Och jag såg nog väldigt fundersam och vilsen ut för rätt som det var kommer den där ängeln fram och erbjuder sin hjälp. Han gav mig rådet att ta tåget till Five points och gå runt där..Jag har ju inget annat råd så let’s go. Upp i tåget, köpte en biljett fick två, skönt tillbaka-resa med!

Sju stationer senare går jag av i five points. Vad gör jag nu?? Upp på gatan, förbaskade skoskav, upp med necessären och plåster. Ny snubbe kommer fram. Ser jag så vilsen ut?? Nej, han frågar om jag är modell, oh!! Nämen jag tackar. Han frågar var jag är på väg och jag svarar ärligt att jag inte har den blekaste aning, frågar honom om the Olympic Park är nära och visst var den det. Han har inget för sig och följer mig hela vägen dit. När vi är framme så ska ju pengar ges till min personliga guide..jag har inte mer än två dollar på mig..ah pinsamt..vi går till en automat..inte nog med att det kostade mig tre dollar att ta ut i automaten, minsta belopp var 20 $ ha, ja det blev en dyr guidad tur det där, men va sjutton han var ju behov av pengar och tro det eller ej men det räckte till två månaders hyra för hans del, vill inte veta var han bor.

Solen gassar, barnen leker i fontänen och jag går barfota på gräset. Byggnaderna runt omkring är gigantiska och det är en fröjd för ögat att gå omkring där. Tittar in i CNN:s huvudbyggnad och går sedan vidare mot Coca-cola museet. Nöjer mig med o se det från utsidan. Köper mig en iskaffe och slår mig ner på en bänk. Tar en extra tur runt i den olympiska parken och fotar lite. Njuter. Klockan tickar på och jag känner att det kan vara en idé att gå tillbaka. Frågar efter närmsta tågstation, lyckas ta mig ett block sen vill jag faktiskt fråga igen. Två kvinnor står och väntar i gatuhörnet (nej inte horor men jag undrade också först..) jag frågar de om vägen. Vet inte vad de väntade på, en av kvinnorna, måste förklara hennes utseende så ni får rätta bilden här…svart kvinna med kort klippt hår, en tuppkam på mitten av huvudet färgad röd. Ja denna kvinna är trött, men de bestämmer sig för att gå till tågstationen de också, ja vi ska ju ändå med tåget. Oh, perfekt. Samtalsämnet till tåget var om PMS, mens och P-piller. Det borde faktiskt inte vara tillåtet att ha mens under sommaren..det är bara för jobbigt. O inte för att tupp-kams kvinnan brukar ha PMS men idag alltså idag är inte hennes dag…nej trött och varm. Vilket fall två helt underbara kvinnor som hjälpte mig med tågbyte o allt och jag kom till flygplatsen i rättan tid.

Tänka sig vad lite engagemang kan göra. Även om det hade varit trevligt med sällskap av någon jag kände så måste jag säga att jag hade en helt underbar dag. Och sällskap hade jag faktiskt. Atlanta är en stad jag vill besöka igen.

Nu sitter jag på flygplanet. Har precis ätit middag, kyckling, crackers och en brownie. Näsan rinner och jag vill sova. Så slutbloggat för nu.