11 januari 2009

Hemkommen från retreat!"

Så himla kul o komma tillbaka från lägret, få logga in på datorn och läsa alla era inlägg!! Tack. Det roligaste är när ni skriver om vad som händer där hemma så man hänger med någorlunda i alla fall. Lite ord till er alla:
Mia och Wickan; Jag avundas er för jag hade mer än gärna velat se mormor och morfar på dansmattan!!
Mormor o morfar; En kvart på dansmattan är bättre motion än 30min på löparbandet, fortsätt dansa!!
Emma; Jag blir tokig, jag vet ingenting vad som händer, Stockholm/Lund? Knä? Hur mår du?! Maila eller vad som helst jag måste få veta!!
Lisa(MalmöLisa); Bra jobbat i helget!! Fortsätt så!
Chrille; Jag saknar dig med! När har du bal?
My och Eva; Hälsa tillbaka till de som står bakom er vid datorn och himla kul att ni är inne o läser min blogg:)
Nathalie; Om inte jag minns fel så åkte du till London idag?! Berätta!!
Mor och far; Tack för pratstunden i fredags jag blev jätteglad! Utan den energin hade nog fredagspasset aldrig gått igenom.
Lisa; Mamma o pappa var ju för sjutton jättebruna, jag tror inte ett skvatt på att inte du också skulle va det!


Lite ord om min helg. En väldigt lärorik sådan! Vi gjorde en hel del teambuilding och pratade mycket om motivation och ledarskap. Mycket om sådant som lätt glöms bort i Sverige. Vi hade även lägereld och spelade en hel del volleyboll. Mina vader är dock fortfarande som stenar så jag mest haltar fram men var å andra sidan en bra publik.
Olympiske löparen som är här, som jag jämt glömmer namnet på, har inspirerat mig ännu mer nu på lägret. Han lärde mig en massa om motivation och hur man kan ta nytta av såväl sina tankar som av sitt kroppsspråk.

Vi avslutade hela lägret med en så kallad ceremoni. Alla satt i en cirkel och fick säga några ord om vad de tyckte var bra med lägret och jag vet inte hur jag ska berätta men det var en riktigt häftig känsla. För det första så var det inte en massa flams och trams som det lätt hade blivit i en svensk grupp (i allafall min förra klass) även då killarna är stökiga då de får vara det. För det andra så var det så mycket energi och vilja i rummet att jag nästan kunde ta på det, för det tredje så sa alla något från sitt hjärta. Men det roliga med det hela var att när vi kommit till ungefär mitten av cirkeln så är det Toshibas tur att prata, Toshiba är en typisk amerikansk sprinter om ni tänker på deras kroppar attityd naglar etc, hon har gått på Embry Riddle i tre år.
Hon inleder sitt tal med "jag måste ställa mig upp för detta är så stort". Och sen börjar hon berätta hur mycket detta betydde för henne etc. etc. Och tillslut börjar hon gråta och det är precis som på en Amerikansk talkshow när någon öppnar upp sitt hjärta, och ni vet hela publiken gråter med. Alltid har jag tyckt att amerikanarna är så oerhört patetiska och gråter för ingenting och blaha o blaha, tills idag då jag upptäcker mig själv sittandes snyftande brevid. AHHH!!! Underlig känsla det där!-

Bilder kommer troligtvis imon då ska jag försöka ha laddat upp lite från vårt retreat läger!
Chip bong so long