Ja det var ju intressant. Men jag måste nog säga att det var första och sista gången jag gick. Det är nog tur att jag inte är med i någon armé. Bara när de vänder sig om så rör sig fötterna på ett sånt där lustigt sätt och skuldrorna är bak, armarna spända och blicken är klar...medans jag mest försöker mest hålla mig för skratt. Det mest komiska var nog ändå när flaggorna bars in och ut. Sex män, två med gevär, tre med flaggor och en som bestämde hur de skulle gå, kommer inmarcherande i salen. Sex män med för korta byxor, spända blickar och inte ett leende visas. Jag kan ju tycka att när de väl kommit fram till scenen så är det väl bara att lämna av flaggorna där o gå tillbaka..nej, det hela tog nog fem minuter, upp på scen, runt på scen, upp med gevär, ner med gevär ut med flagga ner med flagga...trampa på stället- benen upp i 90 grader, vänd på klacken, snurra, i takt...vänd i takt och så går vi ut igen. Ja, ja g var ju imponerad, inte helt lätt o vända och snurra o lyfta och detta alla på samma gång. Men ja, jag insåg också att det var inget för mig.
Maten var god, sällskapet var okej och talaren var rolig. Kändes skönt att både se o höra att allt inte alltid behövde vara på så stort allvar.
